Mitt intresse och min passion för fotografering startade med mina hundar, jag älskade att fotografera dem, speciellt i rörelse. Att se dem leka, springa, simma och göra allt det som gör livet värt att leva för en hund var min inspiration och stora glädje. Och att lyckas fånga ett ögonblick av “action” gjorde mig lika lycklig varje gång!

Men den dagen jag förlorade min bordercollie Lucky fick fotografi en helt ny betydelse. Vi blev helt överrumplade, hann inte reagera, och förstod inte att det var verklighet tills fyra dagar senare när jag fick mina sista pussar av honom och lovande honom att det inte tar slut här. Jag skulle alltid finnas här, han skulle alltid finnas här. Vår kärlek tar inte slut för att hans njurar gav upp på jordelivet. Min sorg var total. Men ur sorg kommer också, med tiden, styrka, och jag bestämde mig för den tiden jag hade med mina älskade fyrbenta barn skulle både njutas av och fångas och förevigas så mycket det bara gick.

Jag utökade mitt Dropbox konto och gjorde en mapp för min numera änglapojke Lucky, och laddade upp ALLT jag kunde hitta på mobiltelefonen och datorn. Bilder och filmklipp. Minnen av vårt liv tillsammans. Jag förstod värdet.

Nu visste jag att jag ville lära mig att fotografera “på riktigt”. Men en systemkamera, som gav mig högupplösta filer, som skulle ge mig bilder som inte bara stannar i mobiltelefonen. Utan bilder som hamnar i fotoböcker och som tavlor på väggen. Bilder som jag kunde vila ögon på varje dag och minnas. Smärtan och sorgen efter min svartvita lurviga lilla själ gjorde mig bestämd. Bestämd att bli en duktig hundfotograf, för min egen skull, så jag kunde föreviga mina pojkar i bilder där deras personligheter lyser igen. Bilder där jag ser deras glädje, energi och kärlek, så jag kan njuta av dem än då deras kroppar givit upp på jordelivet.

Mitt problem som hittills hindrat mig ifrån att våga lära mig fotografera var mitt stora rädsla för teknik. Jag har alltid känt mig dum och smått obildbar när det kommer till teknik, och min systemkamera jag och min man köpte flera år innan förblev liggande i ett skåp och damma för att jag inte lyckades att ta en bra bild med den. Jag lyckades bättre med min mobiltelefon som inte krävde en massa knappar eller komplicerade inställningar. Men, nu hade jag en ny driv. Jag förstod värdet i bilderna! Det tog sin tid dock, jag hade svårt att komma ur sorgen efter Lucky. Saknaden var många gånger outhärdlig, så det tog tid innan jag fick tillbaka kraften och började min resa mot att till slut bli min egna hundfotograf.

Jag hade precis kommit igång och började få lite koll på delarna när vår äldsta bordercollie pojke Snooby förklarade att hans 14,5 år hos oss var det hans kropp orkade med. Det var dags för honom att återförenas med hans lillebror Lucky, och jag kände hur paniken i mig steg samtidigt som den hemska sorgen och ångesten över att behöva förlora ytterligare en familje medlem nästan förlamade mig. Tänk om jag inte fick några bra bilder? Jag kunde ju inte det här än, jag hade bara börjat lära mig hur jag skulle ställa in kameran. Men jag skulle inte få en chans till, det var vår sista dag tillsammans. Så vi gick upp på berget i skogen där de brukade leta sin mat och jag gjorde mitt bästa. Jag blev arg, frustrerad och grät, men min man lugnade mig och försäkrade mig om att bilderna kommer bli bra, för det var Snooby. Det var det viktigaste, det var han. Dagen efter sa vi adjö till vår pojke.

Förkrossad åter igen tog det mig tid innan jag fick tillbaka styrkan och bestämde mig för att det räckte inte att jag förstod hur jag skulle ställa in kameran. Jag ville lära mig fotografi! Jag ville kunna föreviga mina pojkar i det vackraste bilderna jag någonsin sett. Så jag började plugga. Kurser, onlinekurser, otaliga timmar framför Youtube, jag läste, jag levde foto och redigering i nästan 2 år. Och jag fotade ständigt. Flash och Ice blev mina dagliga modeller, jag hade med kameran på nästan varenda promenad för att öva och testa mig fram. Jag hade en bild i huvudet på hur jag ville att mina bilder skulle se ut, men jag visste inte hur jag skulle skapa dem än.

Träning ger färdighet. Kameran på axeln på dagarna och kvällarna framför datorn för att lära mig av duktiga fotografer. Jag fotade mina privattränare, mina kurshundar, min man, mina vänner, folks hundar som gick förbi mig på promenad, jag fotade allt! Familjer, barn, djur, bröllop, boudoirbilder, kärlekspar, portätt, gravidmagar, åt företag, blommor och insekter… Jag skaffade mig erfarenhet, och hittade efter mycket om och men, min stil.

Efter 2,5 år med kameran på axeln och en del erfarenhet i ryggsäcken så blev vi tagna på sängen igen när vi en morgon vaknar och ser att min själsfrände Flash, numera 9,5 år inte mår bra. Akut in till veterinären får vi beskedet att vår bruna mjuka pojke har en inre blödning. En tumör som förmodligen växt sig så stor och tillslut spruckit, och nu var hans mjälte trasig. Han var döende. Dagen innan hade vi levt och lekt som vanligt. Idag var det över. Där och då fick jag säga adjö till själen som förändrat mitt liv totalt. Smärtan går inte att beskriva. Än idag kan jag inte förmå mig att sova någon annanstans än på soffan, där han sov hela sitt liv.

Förlusten av Flash bringade ytterligare en förändring i mig, insikten om att livet är så fruktansvärt kort. Så jag bestämde mig för att spendera mitt liv med att göra det jag älskar. Och jag vill fortsätta att hjälpa människor att få det bästa livet de kan tillsammans med sin hund, det kan jag hjälpa dem med som hundtränare och hundägarcoach. Det jag jobbat med de senaste 18 åren, men jag vill även fånga och föreviga deras enormt stora inverkan på vårt liv här på jorden. Jag bestämde mig för att bli hundfotograf.

Det har blivit en passion för mig att fotografera våra fyrbenta familjemedlemmar, och det är mitt hopp att jag genom mina bilder kan inspirera varenda hundförälder ute i vårt avlånga land, att ha bilder på sin älskade familjemedlem som hamnar på väggen och i vackra album eller böcker. Alla bör få sina hundar fotograferade åtminstone en gång i livet, eller kanske vill man bli sin egna hundfotograf och damma av den där kameran som ligger och skräpar. Bilderna kommer att vara ovärderliga en dag. Själv är jag omgiven av mina fyrbenta söner som pryder våra väggar. Varje dag ser jag dem, ler åt dem och säger att jag älskar dem.

Jag vet att de alltid finns med mig, för energi dör aldrig, energi ändrar bara form, och att ha livfulla bilder på dem påminner mig alltid om det. De är fortfarande här, de är fortfarande med mig. Vår kärlek består.

Det här vill jag även ge andra hundföräldrar, de viktiga förevigade ögonblicken, de som en dag betyder precis allt. Därför är jag hundfotograf, för kärleken till våra hundar/djur.

Det skulle vara en ära för mig att föreviga dina fyrbenta familjemedlemmar♥